Reflections

Jag reagerade på ett uttryck i en artikel, detta skrev jag om. Så tänkte jag att jag skall i alla fall skriva till artikelns författare, ett öppet brev, som jag nu delar här.

Hej >författaren<

Jag heter Dariush Ghatan. Jag skriver från min privata mailadress, för detta är ett brev som kommer från mig som privatperson. Även om jag är övertygad om att mina kollegor och affärspartners håller med mig, tycker jag inte att det är något av mina bolags annars så genomtänkta synpunkter jag framför. Det är mina egna.

Jag är på intet sätt anonym, det är lätt att finna mig och jag bifogar för tydlighetens skull all min kontaktinfo. Det är heller inga läskiga saker jag tänker skriva. Däremot skriver jag nog om läskiga saker.

Jag är inte journalist. Heller inte journalistiskt lagd. Med all rätt får jag emellanåt mina potatisar varma och det är bra, för det gr mig en möjlighet att reflektera. Uttrycker jag, vad jag står för? Står jag för det jag uttrycker? Det är inte alltid man vet det innan man ser hur andra uppfattat det man sagt. Därför vill jag säga hur jag upplevt din artikel om Carola Lemne, som på många sätt är intressant.

Jag vill tacka dig. Jag vill tacka för att du skrev och fick mig att vakna till. Jag satt i taxin på väg hem från Arlanda efter ett par dagar av jobb i USA. Jag har nyligen gått på en gata i New York och återigen reagerat på hur vi människor väljer att tilltala varandra. Kanske vänligt menat, men med ack så mycket av sarg i innehållet. Jag tackar dig, för att nu skall jag verkligen slipa mina egna uttryck och undvika att slarva. Det är inte enkelt, men om andra kan sluta röka och äta godis, skall jag väl klara att bättra mig. Tack för den inspirationen.

Jag är nog hemma under morgondagen, min dotter är sjuk, min hustru tentapluggar på sin andra utbildning. Sonen är i skolan och jag har faktiskt just i morgon av tillfälligt hälsoskäl behov av att vara hemma. Nej, inte sjukskriven, jag jobbar hemifrån, när jag inte är med sonen på ett möte angående hans skola. Just det, Jag skall försöka klämma in ett möte med ett bolag som jag nyligen engagerat mig i. Varför säger jag detta? För att visa mig viktig? Nej, för att detta är vardagen för en massa människor. Framförallt många kvinnor. Det servas i hemmet, sällan särskilt glamoröst. Nu sker ett skifte på flera sätt. Under många år har kvinnor i allt större utsträckning getts möjlighet att visa sina talanger, kompetenser och drivkrafter. Precis som männen. Och vi är många, många samhällsmedborgare som tycker detta är bra. Det ger oss bättre kollegor och kultur på arbetsplatsen. Det ger oss nya infallsvinklar. Vi har teoretiskt dubbelt så många att välja på när vi skall anställa. Det ger våra mödrar, fruar, döttrar och väninnor så mycket av den värdighet de tidvis inte tilldelat sig själva. Det ger oss män en möjlighet att fundera över vår unicitet. Vi får nya inspirationskällor att forma vårt varande efter. Det är så bra och så välkommet.

Men, så läser jag en mening i din artikel. Förmodligen är jag lite petimeter med detta. Definitivt har jag uttryckt mig värre själv. Sannolikt menade du antingen bara väl, eller så testar du hur svenskarna reagerar. Det där sista, ungefär som på TV- Vem reagerar när vi behandlar någon illa? Jag undrar alltid vad som skulle hänt om jag var med i de där programmen. Here we go.

Jag reagerar. Inte mot dig som person. Jag vet ingenting om dig som person- och inte du om mig. Det är inte alls otroligt att vi skulle kunna vara goda vänner och då hade jag kunnat ringa dig och säga vad jag tycker. Nu får du ett email och tonfallet är i bland svårt att få fram i skrift. Även om man är journalist, nota bene. Jag skulle uttrycka mig som att om du hörde mig, skulle vi ha en vänlig samtalston. Du skulle lugna mig och jag skulle inse att jag måste ju ha läst fel. Du skrev eller menade när du skrev, något helt annat än det jag läste ut av det.

När Du skrev “Carola Lemne nickar instämmande så att de långa örhängena dinglar. Smyckena går ton i ton med hennes olivgröna tröja. Hon förefaller vänligt intresserad och lite distanserad.” tänkte jag att nu är måttet rågat. Hur förlöjligande och nedsänkande var inte denna gubben i sitt uttryck! Honom måste jag skriva till och säga ifrån. Nu gör jag det. Men tänk vad jag var enkelspårig och kategoriserande. Det var ju inte en gubbe. Den enda gubben i detta är jag. Och här sitter jag, icke journalistiskt börjar jag min andra mening med ett ”och”, stavar fel och vänder på åsikterna. Men  du kanske  förstår  vad jag känner. Ändå.

Snälla, hjälp oss andra i marknaden, som inte är lika slipade som du i ordvalen, att slippa fostras i en kultur där vi raljant betonar kläder och smycken hellre än det intressanta i sammanhanget. Det hade varit mer givande om du listat ut vad hon tänkte på, eller varför du upplevde henne som distanserad.

Jag betonar, jag önskar ett annat samhälle, en annan mediekultur ett annat ledarskap från er som gör er röst hörd. Låt min dotter och son växa upp i ett annat Sverige, som verkligen tar sig framåt och visar andra vart vi skall.

Jag undrar hur du hade beskrivit Jens Spendrup i samma intervju.. Jag undrar hur du hade beskrivit mig. Hade jag fått möta kommentarer kring mitt ursprung, snarare än mina tankar och handlingar? Hade jag behövt bli så besviken på att man inte kan annat än stereotypiskt förenkla varandra tlll det icke unika.

Nej, … Låt oss hjälpas åt.

Påminna varandra om att vi kan bättre. För vi är bättre. Då blir vi bättre.

Jag hoppas att du inte mår dåligt eller blir arg för det jag skriver. Jag hoppas att Du, liksom jag känner att ”Jag skall bli ännu bättre.”

I all välmening

Dariush Ghatan

P.s. Jag har öppet kommenterat detta, inte dig, utan detta i en blog post. Den finns att läsa här: http://www.dariushghatan.com/backning-di-backning/

Reflections

Jag sitter i taxin från flyget. Har nyss landat i moderlandet. Så läser jag di.se och det är något jag ofta tänker att jag borde låta bli. Idag mer än någonsin. Jag läser om Carola Lemne, ny VD för Svenskt Näringsliv.Skärmavbild 2014-05-12 kl. 07.47.51

Sverige 2014, vår största affärstidning skriver så här “..Carola Lemne nickar instämmande så att de långa örhängena dinglar. Smyckena går ton i ton med hennes olivgröna tröja. Hon förefaller vänligt intresserad och lite distanserad.”

Det kanske stämmer, men hade man beskrivit Jens Spendrup på samma sätt?

Nej, fy förbenat. Det är en nyhets- och affärstidning de utger sig för att vara. I ett Sverige som skall ligga längst fram. Detta uttryck kändes förminskande och förlöjligande i mina ögon. Eller så är det bara jag som trott för mycket på våra framsteg. Innan vi hackar på andra kulturer borde vi se efter vilken kultur vi själva fostrar.

Backning di. Backning.

Reflections

Chef Gordon Ramsey. Yesterday I happened to see part of a show you hosted. The contestants were to fry eggs. 27-32 of them. There you where yelling and barking and throwing the eggs into a bin because they were not perfect.

In a world where over production, animal well being- due to this over production, environmental footprint and poverty for so many people rule. In a world where an egg can mean the difference for a life. Do you seriously stand behind this behavior as a leader? Isn’t it time for you to re-think and show your skills in a better way.

Shouldn’t you teach the world how to use less, waste nill and be more considerate about the footprint we have? I call it “leadership beyond personal winnings“. You might not make as much money and fame short term, but you just might be part of turning this place into a better one.

Feel free to join in.

Reflections

It was 1986. In the process of a few weeks our lives changed completely, abruptly and brutally. We changed. But we all changed differently. And we never talk about it. My only comfort at the time was a piece of unconditional love far away- and then it was that song; “Don’t give up“, by Peter Gabriel and Kate Bush.

Today I was re-introduced to the song, shown below, this time performed by John Legend, Pink and Herbie Hancock. It all came back to me. How incredibly traumatized we were and how it never showed. How we all pretended this never happened, because we had to be strong, supportive and not worsening the situation. Oh, how wrong we were.

A wound, a lost limb and many other injuries are often so direct and visible that people around can’t avoid to see what is going on, whilst when dealing with a broken heart and soul, it is seldom clear to people what process is taking place. It becomes impossible in these situations to give support.

I was 19 at the time. It was really bad timing to spend 15 months serving my country, away from those closest to me, those involved, those who knew and the only ones whom understood the full picture. The picture that can never be painted to anyone but for those involved. There was no way for me to deal with what happened and today it became so clear to me how this affected me.

We tried to be there and support. What we had was our love, admiration, loyalty and respect. We tried, but we couldn’t reach the inner of that hurt soul. “You can fall back on us” never got through. We weren’t able to be change what happened. To convince the wounded of the opposite of what was experienced. I felt locked out and I have since. I still suffer from the inability to feel valuable and as I have written before, feeling valuable is maybe one of the strongest motivators we have. Maybe whatever drive I have, comes from this urge to finally feel valuable.

My only means to engaging became what still is one of my strongest characteristics and if I ever try not to use it when expressing my current state of mind, I just fail. This song was the only way I could touch my own emotions for many years. I used it to bring myself to myself. For this, Peter Gabriel “I owe you.

I was taught to fight, taught to win
I never thought I could fail

No fight left or so it seems
I am a man whose dreams have all deserted

The words echo in my mind. You fought. You won. You didn’t fail. A pretty determined bunch carries your dreams forward. I so wish for you to see this, just once. And feel joy. Just once. Even now 17 years later. I wish your heart would open up the gates to your soul, so you actually felt this.

There is no end to how much I love and admire you.

InnovationReflections

I have focused tremendously on what is or can be enriching. And how to be enriching. In my work I have come to explore two major cultural aspects of what drives us as individuals to participate with our most valuable asset, our passion. I came to the conclusion that it was recognition and participation and I have used this in my lectures since 2004. Recently I came to revisit this and found that a core need amongst us humans, is to feel valuable. So I set out to be honest about my need to being valuable.

In order for us to engage and give, to seek further and not feel content with the mediocre, we must find ways to recognize the value we bring. Believe me, I have found solutions “twisting knots on themselves” to come up with an answer to this need. Today it was given to me with the greatest ease.

This is to you Annie.

As I was browsing a store for some stuff today, one of those truly admirable persons came up and surprised me. Long gone and dearly missed, I was so happy to see her.

Let me tell you, she is one of those persons that can get anyone to do anything for her. She just has it. Her eyes glows of intelligence and curiosity. She is by far one of the bravest persons I have met. She will bend for no one, except for maybe her daughter. Yet, she is the softest, kindest, most including person you can imagine.

This is a person with whom I have spent late nights talking and discovering art, I have seen her in business situations and I have stage-dived with her and a mutual friend. The stage was a living room floor and the audience was just the three of us.

She and her husband includes my family in so many situations, yet we don’t really hang-out. She has that kind of heart. The one you follow and look up to.

When asking her for advice in a matter many years ago, she solved the question with two rapid sentences as she jumped out of a cab, high-heels first, party engaged, but oh so right in her analysis.

Believe me, this is someone I look up to tremendously.

Now, she came up and bluntly gave me feedback on something. Something maybe not really important to the world, but important to me. And she didn’t just hand it over. She put in a context were I saw that she had really reflected on it and that it had been valuable to her. She made me, in a minute or so, feel really valuable. That is priceless.

Concluding; The finest method of getting people up on their feet continuing their work and vision with engagement and passion, is to show them that they are valuable. They are. I am.

You are

Reflections

Här sitter jag och tycker synd om mig själv för att jag är trött efter en natts arbete. Så kommer information om att Migrationsverket skall utvisa en svårt muskelsjuk 13-årig pojke, till en till synes säker död. Utan den livsuppehållande appart han behöver, drunknar han i sin egen kropp.

Vad i helvete. Nu räcker det. Är det ont om plats, släng ut mig istället. Jag vill fan inte försörja den politiken.
Kan jag inte stoppa dem skall jag se till att killen får en apparat. Koppla ihop mig med hans föräldrar. Ge mig namnet på firman som säljer apparaten. Jag tror nog att vi är många som hjälper till.

Kära partners på Googol. Jag tar nog ledigt ett tag. Jag vet att ni tycker det är ok. Tack.

Reflections

Could the explanation to women having relatively lower salaries, be that men need to spend more efforts doing the same job – and subsequently should be paid more?

 

Kan förklaringen till kvinnors lägre lönesituation bero på att män behöver lägga mer arbete på att få samma jobb gjort – och således bör belönas mer?

Reflections

Ett antal killar frikänns från brott. Det betyder inte att de inte gjort det, bara att man inte kunnat döma dem. De döms inte, men de är inte oskyldiga.

En flicka får inte sin upprättelse för de brott hon utsatts för. Hon var oskyldig, men får inte vara det. Hon bedöms mao av rättsväsendet, som skyldig.

Hur är detta möjligt?

Hur kan dessa gossar anse att det är sex de utövar? Det är våld. Vad är det dom triggar dem?

Vi saknar i allt större utsträckning verklighetsgrund och verkningsgrad i vårt samhälle. Vi behöver värderingar som manifesteras i vårt agerande. Det skall inte vara fundamentalister och terrorister blandat med avskum som formar samhället. Nej. Nej. Nej.

Jag röstar inte för en regering som inte kan upprätthålla ett trygghetssystem som följer sitt syfte. Jag har tyvärr inga alternativ heller.

Jag vill inte påstå att vi skall ha ett rättssystem som fäller oskyldig. Problemet är att vi har ett rättssystem som skyddar de skyldiga, på bekostnad av de oskyldiga.

Motreaktionen kommer tyvärr att bli hårdare med tiden. Antingen förfallet samhället helt och blir allt mer divergerat från samhällssyftet eller så kommer medborgarna att själva ta till handling. Sådana individer som är skyldiga men skyddas genom falsk oskuld kommer att steglas. Samhället blir då tvunget att skydda dem, genom att hålla dem åtskilda. Och det är ju vad vi vill.

Jag tänker på de stackars släktingarna till dessa monster. Jag tänker på den utsatta flickan och hennes familj. Men jag har INGA sympatier för pojkarna i fråga. Jag försöker i ren empatisk anda, men det finns inga sympatier. Inga som helst. De är en del av samhället, visst. Men de skall hållas åtskilda från samhället.

Jag vill ha tydlighet i medborgarnas skydd nu.

Reflections

Jag känner en djup, jag skulle vilja kalla den gudomlig, tacksamhet. Det jag får av mina barn i kärlek och trygghet. Dessa, våra nyfikna, sökande och så fantastiskt älskande barn. Det är något som är så öppet, ärligt och direkt. Det är det mest betagande jag varit med om.

Jag såg det idag, genom att jag tilläts se hur viktig jag är.

Det skulle vara lätt, för enkelt rent ut sagt, att bara lägga deras kärlek på den oskuldsfulla barndomen. Nej, det är något större och mer komplext. De är medvetna och de söker lösningar. Lösningar på mina utmaningar. De söker utlopp där jag har fördämningar.

Jag ska ta all den kärleken och bara låta den skölja genom min kropp nu. Jag ska ta den kärleken och låta den fylla mina brister. Med den kärleken är jag så komplett jag någonsin kan vara.

Det är en gudomlig kärlek.