Öppet brev till författaren

Jag reagerade på ett uttryck i en artikel, detta skrev jag om. Så tänkte jag att jag skall i alla fall skriva till artikelns författare, ett öppet brev, som jag nu delar här.

Hej >författaren<

Jag heter Dariush Ghatan. Jag skriver från min privata mailadress, för detta är ett brev som kommer från mig som privatperson. Även om jag är övertygad om att mina kollegor och affärspartners håller med mig, tycker jag inte att det är något av mina bolags annars så genomtänkta synpunkter jag framför. Det är mina egna.

Jag är på intet sätt anonym, det är lätt att finna mig och jag bifogar för tydlighetens skull all min kontaktinfo. Det är heller inga läskiga saker jag tänker skriva. Däremot skriver jag nog om läskiga saker.

Jag är inte journalist. Heller inte journalistiskt lagd. Med all rätt får jag emellanåt mina potatisar varma och det är bra, för det gr mig en möjlighet att reflektera. Uttrycker jag, vad jag står för? Står jag för det jag uttrycker? Det är inte alltid man vet det innan man ser hur andra uppfattat det man sagt. Därför vill jag säga hur jag upplevt din artikel om Carola Lemne, som på många sätt är intressant.

Jag vill tacka dig. Jag vill tacka för att du skrev och fick mig att vakna till. Jag satt i taxin på väg hem från Arlanda efter ett par dagar av jobb i USA. Jag har nyligen gått på en gata i New York och återigen reagerat på hur vi människor väljer att tilltala varandra. Kanske vänligt menat, men med ack så mycket av sarg i innehållet. Jag tackar dig, för att nu skall jag verkligen slipa mina egna uttryck och undvika att slarva. Det är inte enkelt, men om andra kan sluta röka och äta godis, skall jag väl klara att bättra mig. Tack för den inspirationen.

Jag är nog hemma under morgondagen, min dotter är sjuk, min hustru tentapluggar på sin andra utbildning. Sonen är i skolan och jag har faktiskt just i morgon av tillfälligt hälsoskäl behov av att vara hemma. Nej, inte sjukskriven, jag jobbar hemifrån, när jag inte är med sonen på ett möte angående hans skola. Just det, Jag skall försöka klämma in ett möte med ett bolag som jag nyligen engagerat mig i. Varför säger jag detta? För att visa mig viktig? Nej, för att detta är vardagen för en massa människor. Framförallt många kvinnor. Det servas i hemmet, sällan särskilt glamoröst. Nu sker ett skifte på flera sätt. Under många år har kvinnor i allt större utsträckning getts möjlighet att visa sina talanger, kompetenser och drivkrafter. Precis som männen. Och vi är många, många samhällsmedborgare som tycker detta är bra. Det ger oss bättre kollegor och kultur på arbetsplatsen. Det ger oss nya infallsvinklar. Vi har teoretiskt dubbelt så många att välja på när vi skall anställa. Det ger våra mödrar, fruar, döttrar och väninnor så mycket av den värdighet de tidvis inte tilldelat sig själva. Det ger oss män en möjlighet att fundera över vår unicitet. Vi får nya inspirationskällor att forma vårt varande efter. Det är så bra och så välkommet.

Men, så läser jag en mening i din artikel. Förmodligen är jag lite petimeter med detta. Definitivt har jag uttryckt mig värre själv. Sannolikt menade du antingen bara väl, eller så testar du hur svenskarna reagerar. Det där sista, ungefär som på TV- Vem reagerar när vi behandlar någon illa? Jag undrar alltid vad som skulle hänt om jag var med i de där programmen. Here we go.

Jag reagerar. Inte mot dig som person. Jag vet ingenting om dig som person- och inte du om mig. Det är inte alls otroligt att vi skulle kunna vara goda vänner och då hade jag kunnat ringa dig och säga vad jag tycker. Nu får du ett email och tonfallet är i bland svårt att få fram i skrift. Även om man är journalist, nota bene. Jag skulle uttrycka mig som att om du hörde mig, skulle vi ha en vänlig samtalston. Du skulle lugna mig och jag skulle inse att jag måste ju ha läst fel. Du skrev eller menade när du skrev, något helt annat än det jag läste ut av det.

När Du skrev “Carola Lemne nickar instämmande så att de långa örhängena dinglar. Smyckena går ton i ton med hennes olivgröna tröja. Hon förefaller vänligt intresserad och lite distanserad.” tänkte jag att nu är måttet rågat. Hur förlöjligande och nedsänkande var inte denna gubben i sitt uttryck! Honom måste jag skriva till och säga ifrån. Nu gör jag det. Men tänk vad jag var enkelspårig och kategoriserande. Det var ju inte en gubbe. Den enda gubben i detta är jag. Och här sitter jag, icke journalistiskt börjar jag min andra mening med ett ”och”, stavar fel och vänder på åsikterna. Men  du kanske  förstår  vad jag känner. Ändå.

Snälla, hjälp oss andra i marknaden, som inte är lika slipade som du i ordvalen, att slippa fostras i en kultur där vi raljant betonar kläder och smycken hellre än det intressanta i sammanhanget. Det hade varit mer givande om du listat ut vad hon tänkte på, eller varför du upplevde henne som distanserad.

Jag betonar, jag önskar ett annat samhälle, en annan mediekultur ett annat ledarskap från er som gör er röst hörd. Låt min dotter och son växa upp i ett annat Sverige, som verkligen tar sig framåt och visar andra vart vi skall.

Jag undrar hur du hade beskrivit Jens Spendrup i samma intervju.. Jag undrar hur du hade beskrivit mig. Hade jag fått möta kommentarer kring mitt ursprung, snarare än mina tankar och handlingar? Hade jag behövt bli så besviken på att man inte kan annat än stereotypiskt förenkla varandra tlll det icke unika.

Nej, … Låt oss hjälpas åt.

Påminna varandra om att vi kan bättre. För vi är bättre. Då blir vi bättre.

Jag hoppas att du inte mår dåligt eller blir arg för det jag skriver. Jag hoppas att Du, liksom jag känner att ”Jag skall bli ännu bättre.”

I all välmening

Dariush Ghatan

P.s. Jag har öppet kommenterat detta, inte dig, utan detta i en blog post. Den finns att läsa här: http://www.dariushghatan.com/backning-di-backning/

Join the discussion

Your email address will not be published. Required fields are marked *